08:an offline

 Ja, då har den *äntligen* kommit . Snuuuvan . Den som legat på lut i bortåt sex-sju vackor nu . Som har skickat förtrupper i form av infekterade mandlar och bihåleinflammationer . Nu har den i alla fall bestämt sig för att det är dags, och imorse började snoret rinna … samtidigt täpptes näsan till, så dagen har bestått av nässpray-sprutande, snytning, nytt nässpray-sprutande, ny snytning osv. i all oändlighet . Just like I like it .

 Pga detta blev det inte mycket gjort, men en tur in till grannen för att vattna planteringen hann vi alla fall med . Vi – barnen & jag – satt en stund i hammocken & gungade stilla . Ack, om man hade en så’n ändå . Och när vi satt där som bäst hörde vi plötsligt trummor & trumpeter ! En parad, tjöt grabbarna . Och vi störtade ut på gången utanför dörren för att titta . Och si där, i hörnet vid Sparkasse stod en blåsorkester & tutade så det stod härliga till ! Killarna var helt saliga .

 När tuborna et al hade “pompat” färdigt en låt och stod & fyllde lungorna med välbehövlig luft för nästa kraftprov hördes det att det fanns en orkester till någonstans, löst gissat i riktning park . Och när jag tänkte till en sekund mindes jag att idag var ju den *stora* dagen . Dagen då stadens enorma skrytbygge Die Stadthalle hade öppet hus . Den är visseligen inte *heeeelt* färdig ännu, men befolkningen hade ändå inbjudits att ta sig en titt inomhus . Jag antar att musikutbudet var till för att övertyga folk om att detta var en *speciell* dag . Hur speciell få jag väl läsa i vårt eminenta stadsblad – eminent foremost eftersom vi får det gratis i brevlådan + all reklamen som är instoppad mellan sidorna ! – på onsdag .

 Efter två marschlåtar tyckte killarna dock att det räckte & vi gick hem till oss igen . Resten av dagen löpte som en normal dag hemma hos oss : snubbel över BRIO-banan som upptar *hela* vardagsrumsgolvet, kast med LEGO, variabel storlek & annat småbarns-familj-specifikt . Häpp .

 Mina söners fave tidsfördriv : pyssel & knåp . Ja, hur översätter man egentligen “basteln” ? Här gör *alla* det, moi inkluderad (ja, jag brukar klä in skokartonger med tjusigt presentpapper . Senast köpte jag ett *extremt* 70-taligt mönster med “ring-design” i vitt & olika blå nyanser .) . Och på lekis kan de naturligtvis go all the way . Med klippa, klistra, måla . Och idag hade Tvåan gjort en gipsvulkan !

 Allt det här “bastlandet” leder till 1) *alla* kläderna är fulla av färg alt. klister och blir aldrig rena igen & 2) hela lägenheten är absolut *fullproppad* med barnteckningar och andra konstverk – för som mamma kan man ju inte slänga något !! Ibland tar maken tag i det hela & deporterar en hel del till runda arkivet, men jag plockar ur det igen om det är teckningar . Om det är ngt annat tar ungarna fram det igen . Ettan har gjort ett antal “piratskepp” på lekis – stora kartonger som han klistrat på lite toarullar & glitterpapper på – och dem får jag då släpa hem . Häromdagen stod det återigen en så’n där piratskuta inne i Ettan’s lekisgrupp’s rum . Jag suckar inombords, men ser sedan till min lättnat att det står ett annat namn på den .

 När vi se’n ska gå säger Ettan “glöm inte mitt skepp, mamma” . “Men hallå”, säger jag “det står ju din kompis namn på det”, lite nervös att han kanske håller på att mutera till tjuv … “Men ååååååhhhh!” skriker han uppgivet “jag ville ju skriva *hela* mitt namn, men jag kunde bara skriva början !” Alltså de fem första bokstäverna, som löjligt nog oxå är hans kompis namn … gud va’ jag skrattade . Stackars barn, att ha en så himla *genom-korkad* morsa . Jag menar, jag *såg* ju att det var hans “handstil” . Men jag *ville* ju så himla gärna att det *inte* skulle vara hans kartong … så då fick vi ytterligare en stor, brun kartong som kommer att stå i vägen i vardagsrummet till maken forslar ned den till källaren . Sedan kommer den med en skrämmande regelbundenhet dyka upp i vardagsrummet igen, för att forslas bort igen, och sedan dyka upp igen, för att forslas bort igen, on and on and on and on … precis som de tidigare piratjollarna .

 Jag brukar ta med samlade toarullar & hushållspappersrullar & äggkartonger till lekis . Det finns ca 90 ungar där, och jag antar att de kan behöva all the material they can get . Problemet är bara att *mina* yngel genast tar tag i grejjerna & sätter igång med knåpandet . Och när jag ska hämta hem dem får jag samma toarullar & hushållsrullar & äggkartonger med hem i en påse, men nu färglagda & med olika tyg och/eller pappersbitar påklistrade . Ja, yippie . Men OK, better they do it there, då har vi alla fall inte våra golv fulla med färgfläckar och geggiga klister-sjöar !

 På väg hem från lekis, stopp vid sista av ungefär tretusen trafikljus på tre kilometer . Det kommer en kille & stannar för att vänta på “grön gubbe” . På armen har han ett litet bylte som helt plötsligt sträcker upp en tunn liten arm & försöker kraffsa honom i ansiktet . Han böjer fram ansiktet & snusar på den lilla/e . Jag blir alldeles tåröägd av rörelse . Och se’n rätar han sig upp och *TAR ETT BLOSS PÅ CIGARETTEN HAN HADE I ANDRA HANDEN* !!!!

 Jamen, *HUR JÄVLA FÖRBANNAD KAN MAN BLI PÅ SÅ’NT* ??!! Det är ju illa nog att man röker *överhuvudtaget* när man har barn, men att göra det när man bär sin ett par veckor gamla avkomma *på armen* !!! Det är fanemej helt jävla skadat !! *SKOTTPENGAR* på så’na idioter !!! Mitt krav till valrörelsen !

 Som jag trycker upp 80-talets “bästhet” i folks nylle kan man ju tro att jag hade den bästa tiden i mitt liv då .

 Hade jag *inte* . Det är bara så att i retrospect tror jag att jag skulle ha *kunnat* haft min bästa tid då . När man är mellan 16 och 25, det är väl då man ska leva livet ? Själv hade jag det bara pestigt . Jag var ensam, udda, *underlig* . Tjugo bast senare var jag visserligen likadan – who says people change ? – men då var det skit samma, who cares, liksom .

 Bäst mådde jag på 90-talet . Men jag gillar inte 90-talet så värst … beats me why . Allt var liksom *kuligare* på 80-talet . Kläderna, musiken, filmerna, vädret, naturen, vetenskapen … på 90-talet gick så mycket redan på tomgång . Ja, jag vet, precis så säger generationen innan min, med skillnaden att de byter ut “80-tal” mot “60-tal” .

 I alla fall sitter jag här & lyssnar mig *krokörad* på en “all time favourite”, nämligen Love Shadow med Fashion . Igen . Gud va’ *bra* den är !!!

 Funderar lite på times gone by . Och undrar om det inte är himla bra ändå, att de faktiskt *har* gone by . För att fira den insikten har jag rensat *friskt* i min make-up-samling . Jaaaa, där finns även saker inköpta på 80-talet !!! So *shoot* me ! I alla fall sorterades mycket till runda arkivet idag . Men mina Mary Quant rouges har jag kvar ! De är kult . Och ett välbehövligt minne . Och en raritet . För var hittar man gult och ljus-orange puder-rouge i dag ? Hahaha, fast jag har inte sagt att de är användbara …

 Just nu sitter jag här – *alldeles* för sent, som vanligt ! – och läser allt jag kan hitta om mitt gamla jobb . Och för att vara en så jäkla stor arbetsplats så finns det ganska lite matnyttigt, eller ska jag säga intressant för *mig* ??!, att finna . Lite tidningsartiklar, lite info från the horse’s mouth & en och annan blog . Men allt jag läser där är mig så främmande . Bloggarna är “nya”, de har jobbat kanske ett par år – hur går det ihop ? det var *definitivt* anställningsstopp på “min” tid ! – och hade förmodligen inte ens en aning om att de var på väg in i den firman då jag redan hade lämnat in min avskedsansökan . Och när avskedsansökan kom in hade jag ju redan varit borta i över ett år . Kanske är det därför jag inte känner igen mig i skrivandet ..? Näe, troligtvis är ju allt så där kuligt *tillspetsat* för att man ska *förstå*, för man har ju lite svårt för det i dessa information overload-tider .

 Och det jag *egentligen* vill läsa om är det ingen som nämner . För att ingen intresserar sig för samma saker som jag ? Hahaha, ja, jag ansågs ju som en smuuula udda redan då …